En kylig morgon mötte mig i söndags. Spöna i bilen the i koppen och en macka i handen. Termometen visade på -1 grad i bilen och det kändes inte riktigt bra. Nåja några timmars fiske skulle det bli i alla fall. Kanske var det idag det skulle ske, kommer jag idag få känna tyngden i spöt höra knarret i rullen och känna adrenalinet spruta ut i min kropp. Färden gick till hallandspärla Ätran. Efter lite snack med gubbarna uppe vid stugan så bar det av nerströms. Efter en timmers fiske utan någon känning så dök kompisen upp. Han såg lite sliten ut efter en svensexa kvällen innan och jag var riktigt imponerad att han hade tagit sig hit. Efter sedvanlig klunsning och för min del en klockren förlust så satte jag mig på bänken för att se honom stapla ut i ån. Ett fiske med lite för tunglina resulterade i väldigt många känningar av stenar och annat botten skravel. Min tur och en ny fluga på tafsen, en röd och svart turbofluga som ser hur giftig ut som helst. Den kan de väl inte tacka nej till. Fiskade med full koncentration och väntade bara på hugget, men det uteblev. Ny pool och hoppet tändes igen, vi fiskare måste nog vara ett av de mest optimistiska människoslaget som finns. Vi fiskar efter fiskar som inte äter, vi lägger åtskilliga timmar på varje hugg. Jag har fått frågan från icke fiskande kompisar för tror det eller ej jag har sådana med fast de börjar bli färre. Varför lägger du all denna tid? Svaret är nog hugget. Att känna när det tynger en stund utan någon som helst kontroll, adrenalinet. Lite fika på strandbrinken varmchoklad och en ostmacka, ny energi och en ny runda. Kompisen landar sin fjärde gren och vi har nu ved för en hel brasa och bestämmer oss för att avsluta fisket för dagen och bege oss hemåt men nästa helg då smäller det kanske.
